Sociala förhållanden

Mer än 90 % av den afghanska befolkningen hör till en traditionell samhällstyp, där bonde- och nomadsamhällenas villkor och normer är avgörande. Makthavarna är där jordägare, stamledare och mullor – vilka emellertid aldrig har utvecklats till en samlad överklass. Inom det traditionella samhället baseras t.ex. sjukvården enligt islamisk tradition på allmosor, och den skolundervisning som förekommer bedrivs främst av mullorna. Det finns ett flertal olika folkgrupper i landet, och för afghanerna är etnisk tillhörighet mycket betydelsefull. I samband med de reform- och moderniseringsprogram som genomfördes i A. under decennierna före den sovjetiska invasionen 1979 växte en ny, liten men urban och politiskt inflytelserik samhällssektor fram. Dominerande yrkesgrupper var tekniker, ingenjörer, ekonomer, utbildade arbetare, lärare och studenter. Det är i huvudsak från dessa grupper som krav på sociala och demokratiska reformer kommit. Vissa reformer har också genomförts; ansvaret för sjukvård och undervisning har t.ex. alltmer tagits över av myndigheterna. Reformerna har i praktiken betytt tämligen lite för majoriteten av landets befolkning. Kriget under 1980-talet innebar att de sociala reformprogrammen avstannade. Talibanernas maktövertagande 1996 medförde bl.a. att traditionella islamiska påbud som kvinnors bärande av slöja och begränsning av flickornas skolgång pragmatiskt kom att efterlevas. Förändringen blev störst i städerna, där kvinnornas sociala sfär vidgats under föregående decennier.

Inom hälso- och sjukvården startades flertalet projekt under 1960- och 70-talen, bl.a. i samarbete med Världshälsoorganisationen (WHO) och UNICEF. Dock har landet en av världens högsta spädbarnsdödligheter – ca 154 av 1 000 levande födda (2001). Malaria, trakom och spetälska har varit svårbekämpade. De vanligaste sjukdomarna är tarminfektioner och tuberkulos. År 1981 fanns det ca 250 sjukhus och 1 200 läkare i A. Två tredjedelar av läkarna och hälften av sjukhusen fanns i Kabulområdet. Kriget i A. har medfört att sjukvårdsorganisationen i landet har raserats. En del hjälporganisationer, bl.a. Svenska Afghanistankommittén, lyckades under kriget bedriva viss sjukvårdsverksamhet inne i landet.