Näringsliv

Industri

Dominerande näringar är jordbruk och boskapsskötsel. Av vikt är också hantverk och handel. Landet, som är ett av världens absolut fattigaste, har först under senare decennier börjat bygga upp en fabriksindustri. År 1957 inroducerades regeringsstyrda femårsplaner inom näringslivet, vilka trots omfattande problem gav resultat på flera områden: huvudvägarna förbättrades, flygplatser, dammar och broar anlades, naturgas börjades utvinnas och den industriella produktionen ökade. Inom jordbruket genomfördes bevattnings- eller irrigationsprogram. Moderniseringen har huvudsakligen varit inriktad på stora projekt, men de har sällan berört majoriteten av befolkningen. Flera projekt har genomförts med bistånd utifrån, främst från Sovjetunionen och USA. De planer som efter mitten av 1970-talet utarbetades för landets framtida näringsliv kullkastades av Sovjetunionens invasion 1979, och kriget förstörde tusentals hektar jordbruksmark samt bevattningskanaler, vägar och industrianläggningar. Till följd av krigets ödeläggelse och de fortsatta inbördesstriderna under 1990-talet lider A:s näringsliv av giganatiska problem och är beroende av betydande utländsk hjälp för att återhämta sig inom överskådlig tid.

Jordbruk

Knappt 70 % av befolkningen livnär sig på jordbruk och boskapsskötsel. Mekaniseringsgraden är låg. Odlingsmarken beräknas omfatta cirka 8 milj. hektar, varav mer än hälften uppskattas vara konstbevattnad. Det förekommer traditionellt tre huvudsakliga bevattningssystem: kanaler avledda från floder och åar, underjordiska kanaler (karezer) samt brunnar vilkas vatten pumpas upp och leds ut på odlingsmarken. I torrare områden är oasjordbruket karakteristiskt. Den dominerande grödan är vete, och andra viktiga födoväxter är majs, ris, korn och potatis. Även fruktodling är av stor vikt, bl.a. för export. Bomull odlas dels för den inhemska textilindustrin, dels för export. Skog beräknas täcka omkring 3 % av A:s yta och finns främst i de östra delarna och på det bergiga Hindukushs sydsluttningar. Trä används som bränsle och byggnadsmaterial. Boskapsskötseln ger främst direkt försörjning åt en lokal befolkning, samtidigt som skinn och ull är viktiga handelsvaror. Får dominerar, och bl.a. är karakulfårens skinn berömda och högt värderade. Ull går till inhemsk mattframställning och till export. Annan boskap är nötkreatur och getter. Åsnor, hästar, kameler, vattenbufflar och mulor är viktiga drag- och lastdjur. Före den sovjetiska invasionen 1979 var landet i stort sett självförsörjande på livsmedel.

Mineral och energi

A. är rikt på ekonomiskt viktiga mineral.

Stora fyndigheter av naturgas har påträffats i landets norra delar. På naturgasfälten finns lagrings- och raffineringsanläggningar. Även kolfyndigheterna, främst på nordsidan av Hindukush, är väldiga. Årsproduktionen på 1980-talet var omkring 150 000 ton, men har därefter minskat. Oljeproduktionen är liten; de i dag kända fyndigheterna på 14 miljoner ton tros bara vara en bråkdel av de verkliga tillgångarna.

En av världens största oexploaterade järnmalmsfyndigheter finns i Hajigakmassivet i Bamian i mellersta A. Järnhalten är hög (63 %), men då malmen ligger över 3 500 m ö.h. har transportkostnaderna hittills ställt sig för höga för ett utnyttjande. Betydande fyndigheter av koppar finns i Ainak nära Kabul; brytning försiggår, och ett smältverk är planerat. Dessutom finns fyndigheter av bl.a. bly, zink, guld, silver och uran. Av betydelse är också tillgångar på stensalt, smaragder och lapis lazuli.

A. har en stor vattenenergipotential, men omfattande dammbyggnader är nödvändiga innan den kan utnyttjas. Mer betydande anläggningar finns endast i Kabul/Jalalabad-området. Kol och naturgas används i värmekraftverk. I början av 1980-talet var den totala elproduktionen ca 1 miljard kWh/år.

Industri

Industrisektorn i A. är mycket liten. Uppgifter om antalet sysselsatta är osäkra och säsongsarbete är vanligt. 1977/78 beräknades 1 % av de yrkesverksamma männen ha lönearbete inom industrin. Tillverkningen är främst inriktad på förädling av jordbruks- och boskapsprodukter. Viktigast är bomullsindustrin, som dock ej lyckats fylla det inhemska behovet. Andra industriprodukter är konstgödsel, cement, socker, vegetabilisk olja och ylletyger. Ett första stålverk togs i bruk 1987.

Det är omöjligt att dra någon skarp gräns mellan industri och hantverk, och i A:s många basarer förekommer en hantverksbaserad industri som framställer en rad konsumtionsvaror. En traditionell och alltjämt viktig näringskälla är tillverkning och export av de berömda afghanmattorna. Andra hantverksprodukter är koppar-, läder- och guldsmedsarbeten.

Utrikeshandel

Uppgifterna om Afghanistans utrikeshandel är osäkra och reflekterar ett begränsat internationellt utbyte. De viktigaste exportvarorna är naturgas, frukt, grönsaker (till Indien och Pakistan) samt torkad frukt, mattor, bomull och karakulskinn. Främsta importvaror är livsmedel, petroleumprodukter, fordon, maskiner och textilvaror. Vid sidan om den officiella handeln förekommer en betydande smuggling av bl.a. narkotika, ädelstenar och vapen. Opiumvallmoodlingen har ökat kraftigt sedan krigsutbrottet 1979, och opium förs ut till främst Pakistan.