-Det kan ta lång tid. Kanske fem timmar åt varje håll.

Vi chansade. Eftersom min vän inte skulle få så många möjligheter till. Sannolikt ingen.

Första biten ut från Kabul var det mycket riktigt krypande trafik och snökedjor. Snöglopp. Som så ofta den här märkliga vintern. När vi efter ett par timmar närmade oss avfarten mot Pansjirdalen, stod det hundratals och åter hundratals långtradare vid sidan av vägen. Salangpasset var stängt på grund av allt snöande. Men sen, när vi kört av från Salangvägen och tagit den branta högerkurvan och därefter tvärt vänster in på vägen mot Pansjir, kunde man direkt ana en förbättring. De tunga skyarna, som hade svept in alla de mäktiga topparna i mjölk, började lätta en aning och man kunde se lite. Konstigt nog var det också mindre snö och vi kunde koppla av snökedjorna.

En bit in i själva passet, den trånga passagen där klippväggarna hänger ut över den väg där det inte går att mötas såhär års, stod den siste sovjetiske soldaten på post. Önskar att jag kunde ge honom ett namn och mer om hans egendomliga historia, men jag vet bara att det påstås att han blev kvar i Pansjir efter att ryssarna lämnade 1989. Nu bor han i en liten hytt mellan vägen och floden och överlever sannolikt på allmosor från passerande. Ännu ett tillfälle då man velat kunna tala fler språk.

Längre upp i dalen avtecknade sig Massouds mausoleum i en suggestiv, grafisk grådager. En liten sol, som förgäves försökte ta sig igenom skyarna. De gamla stridsvagnarna, som en hotfull påminnelse om både dået och nuet.

När vi åkte ner mot Bazarak, hade jag ingen egentlig förhoppning om att få komma särskilt nära Massouds hus. Ville bara se lite mer hur det låg, eftersom jag tidigare bara passerat förbi.

Saken är ju den att Ahmad Shah Massoud, ”Lejonet från Pansjir”, är afghansk nationalhjälte, officiellt utnämnd av den nuvarande presidenten Hamid Karzai. Framförallt för sin ledande roll när den sovjetiska armen tvingades dra sig ur Afghanistan. Även om vissa säger att Karzai var pressad att hjälteförklara honom under påtryckningar från Norra Alliansens krigsherrar. Även om ytterligare andra säger att Massoud tog emot enorma summor pengar från Sovjetunionen för att han inte skulle attackera deras soldater.

Han var – och det finns det bevis för – försvarsminister i Rabbanis regering 1992-96 och sedan ledare för motståndet mot talibanerna, som befälhavare för Norra Alliansen. Massoud sa själv att hans dröm var ett Afghanistan ”i fred med sig själv”. Han var den ende – när de andra befälhavarna hade flytt utomlands – som stod emot talibanerna och som vägrade ge upp de norra provinserna med ungefär 30 procent av Afghanistans befolkning. Talibanerna erbjöd honom till och med posten som premiärminister, men han avböjde. Priset var för högt. ”Skillnaderna mellan oss är framförallt hur vi ser på samhället och staten”, sa han. Massoud kunde inte rucka på, som han hävdade, sina principer för en modern demokrati – och kvinnors rättigheter.

Den nionde september 2001, två dagar före en annan attack, som förändrade världen – och som han själv varnat för i ett tal i Europaparlamentet några månader tidigare – skulle Massoud, 48 år gammal, intervjuas av två påstått belgiska tv-journalister på högkvarteret långt upp i Takhar-provinsen.

”Journalisterna” hade laddat kameran och batteribältet med sprängmedel. Massoud dog i helikoptern på väg till sjukhuset. Attentatet anses vara en förelöpare till 9/11. Usama Bin Ladin ville eliminera en allierad till USA, om USA skulle invadera Afghanistan för att få bort talibanerna.

Massoud sörjdes intensivt av sina anhängare, både som kommendant och som andlig ledare.

Därmed inte sagt att alla afghaner sörjde honom lika intensivt, eller till och med alls. Även han anses ha ett ansvar för förödelsen av Kabul och tiotusentals oskyldigas död i inbördeskriget.

Hursomhelst. På vägen nedanför Massouds hus stod en man med Kalasjnikov. Han viftade med handen.

-Inga bilder!

OK då, det var det. Närmare kommer vi inte. Tänkte jag. Men eftersom vår förare för dagen turligt nog var den han är, en mild och mycket vänlig man, så var vi plötsligt – trots allt – inbjudna till rundtur i Massouds trädgård. Den trädgård han planerat för ett liv i fred.

Kan väl säga att det kändes speciellt. Lite som att vandra runt hos Che Guevara, kanske. With warts and all.

Vår Kalasjnikovbeväpnade guide visade sig vara ingen mindre än en kusin till Lejonet självt. Betydligt yngre.

-Våra pappor var bröder, men hans pappa var mycket äldre än min.

Han visar oss Ahmad Zia Massouds hus, Lejonets yngre bror, förste vicepresident i Karzais första valda regering 2004-2009. Fortfarande tung maktspelare.

Han visar altanen, där Massoud ville sitta och läsa, fundera och titta ut över Pansjirdalen. Kanske satt han där ibland, men säkerligen inte så ofta, eftersom det var krig, bomberna föll, han hade fiender efter sig och var tvungen att byta bostad nästan varje natt.

Vi tittar på skyddsrummet och ser och känner på hans matta.

Anade inte att Lejonet från Pansjir även hade en swimming-pool. Men, det hade han. Annars var han mera känd för att simma i den strömmande floden nedanför.

Vi avslutade turen med själva trädgården, dit kusinen tyckte vi skulle återvända när Pansjir grönskar om några månader. Då full av blommor och olika sorters doftande fruktträd. Massouds dröm om en annan och bättre tid.

Jag stod en lång stund och beundrade vyn. Funderade på allt. På det sammansatta Afghanistan, där man aldrig kan vara riktigt säker på någonting. På vem som är ond och vem som är god. Eller i alla fall lite bättre.

Tänkte på kriget som – förutom allt annat – hindrar odling och människors njutning.

Tackade för en oväntad upplevelse.

Skänkte en slant.

-De ska gå till att plantera blommor, sa jag.

Blommor i Massouds trädgård.

Det kan aldrig skada, tänkte jag.

Full story…

 Tid: tisdagen den 13 mars kl. 19:00
19.00- Lotta Hedström föreläser om läget i Afghanistan (även för icke-medlemmar)
19.45- Fikapaus
20.00- Årsmöte

Plats:
Vaksalaskolans matsal, Vaksala torg, Uppsala.

Varmt välkommen önskar SAK i Uppsala

Varmt välkomna!

Talare: Elin Asplund, certifierad insamlare genom Berghs School of Communication, som sedan många år arbetat på SAKs kansli med givarvård och insamling.

Arrangörer: Sundsvalls Afghanistankommitté och SCA. Fri entré.
Mötet sker som en del i vårt gemensamma integrationsprojekt.

SAKs föreningshandläggare Frida Engman deltar på mötet och berättar om flickors utbildning i Afghanistan.

Varmt välkomna!

Det har varit en del språkbruk den senaste tiden. Lite Moment 22.

I grunden handlar det om människor.

Som fryser. I kläm mellan konflikter och ord.

Den kallaste vintern i Kabul på 15 år.

Snöandet tilltog när vi började dela ut veden. Den ved som inköpts av Afghanistankommitten för insamlade pengar, bland annat från vår nyinrättade ”Nödfond”.

Jag kan säga att det kändes väldigt konkret att stå där. I snön och minusgraderna. I det risiga lägret, där fler och fler tufsiga, huttrande och smutsiga figurer dök upp inifrån lerskjulen för att bära hem sin ved. Eller bara titta.

I Bagrami, som ”byggdes” av lägerinvånarna själva för tre år sedan, bor drygt 200 familjer, 1200-1500 människor, ungefär. I de andra två lägren, dit vi ska leverera imorgon och på söndag, bor lika många till. Alla ska få tre säckar var. 210 kilo ved. Som förhoppningsvis ska hålla dem varma ett par veckor till, även om kylan fortsätter.

Hittills har 17 barn mellan fyra månader och sex år dött i lägret den senaste tiden, berättar lägrets talesman, Muhammad Ibrahim.

-Den här veden räddar våra liv!

Skälet till att vi distribuerar till de här tre lägren och inte till det största, Charahi Qambar, som jag ju skrivit om tidigare, är att det lägret var det första som fick internationell uppmärksamhet och därmed också snabbast hjälp. De här har inte fått samma tilldelning.

Vi delade ut veden tillsammans med den afghanska organisationen SHRDO, Service, Health, Relief Development Organization, en organisation som arbetar för särskilt utsatta grupper och som bland annat har en hälsoklinik i det här lägret.

Det var ordning och reda vid utdelningen. Vi hade flera representanter närvarande, som tillsammans med SHRDO:s folk och byäldstarna kollade att allt gick korrekt och rättvist till. Att alla fick sina tre säckar.

Representanter för familjerna ropades upp, veden vägdes till och med och sedan var det kvittering. Med tumavtryck, eftersom väldigt få här kan läsa och skriva. Ibland skickades en pojke eller flicka fram som representant för familjen. Sedan bars veden iväg in i lägervindlingarna. Eller kördes på skottkärra, eller med åsna.

Stämningen var lugn och vänlig. Det var bara barnen, som blev lite ivriga när jag fotograferade och de sen fick titta på resultatet.

Jag gick en tur in i lägret. Var tvungen att stänga av känslorna för att kunna fortsätta. Snömodden, lorten, lerskjulen, de hostande ungarna med sina rinnande ögon och näsor. Sotiga i ansiktet med hår som var så styvsmutsigt att det gick att bryta av. Barfota, ibland med bara ben.

Det som nästan gjorde ondast var att de försökte sig på lite svaga leenden när jag kom där med kameran.

Hade nästan hellre tagit om de vrålat åt mig.

Byäldsten Muhammad Ibrahim har själv 14 barn med två fruar. Åtta pojkar och sex flickor. Han säger att de tidigare skickade ner tre personer till Helmand för att undersöka om det gick att komma tillbaka. Alla tre dödades av talibanerna. Betraktades som fiender.

-37 länder hjälper Afghanistan, säger han. Fråga president Karzai vart pengarna går!

-Vi är mycket lyckliga för den här hjälpen. Veden räcker i tio dagar om den här kylan fortsätter.

Det snöar ännu mer. Någon kommer med te mitt i gloppet. Ungarna tittar lystet, men jag vet inte till vem av dem jag ska ge.

Jag går in i bilen. Där är det varmt.

Jag åker. De stannar kvar.

Våra tidigare matcirklar har varit uppskattade! Vårens matcirkel innehåller nya recept så även ni som varit med tidigare kan ha glädje av dessa kvällar.

Vi får vara i köket som ligger i Bygdegården Anna Whittlock, Eriksbergsgatan 8b och det finns plats för 10 deltagare.

Som deltagare får du laga afghanska smårätter, huvudrätter och efterrätter som vi dukar fram till gemensam middag. Liksom tidigare matcirklar är det Farah Saighani som lär ut kokkonsten.

Kostnaden per person är 400 kronor (för lokalen) + kostnad för ingredienser (ca 50 kr/gång). Den låga kostnaden kan vi ha genom samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan som betalar halva lokalhyran. I avgiften ingår recepten till det vi lagar.

Välkommen med anmälan till Kicki Lindholm, som är cirkelledare, per email e_c_lindholm@hotmail.com eller mobil 0709 936 906.

Först till kvarn är det som gäller!

 Hälsningar
SAK Stockholm
Styrelsen

Kontakt: stockholm@sak.se

Besök vår websida: http://www.sak.se/stockholm

Gilla oss på Facebook! https://www.facebook.com/sak.stockholm

Hela texten på Afghanistan Analysts Network…

http://aan-afghanistan.com/index.asp?id=2509

-Det här är den bästa rullstolen i Afghanistan!

Säger Mirza Muhammad, chef för rullstolstillverkningen. Inte så lite stolt.

Jag tittar närmare. Det är riktigt hantverk. Trä, stål, hopfällbart, skön dyna att sitta på. Snygg. Varje exemplar skräddarsytt efter mottagarens behov, enligt tre kriterier:

För det första: I vilket geografiskt område ska den användas? Lågland eller i bergen? Vägkvalitet? Bergen ställer andra krav på hjul och stötdämpning, bland annat. På vintern ska man till och med kunna sätta på snökedjor.

För det andra: Vilken diagnos har patienten? Polio, minskadad, eller något annat? Vilka kroppsdelar fungerar bättre eller sämre?

För det tredje: Patientens hemförhållanden. Storlek på rum, trappor, golv?

Jag noterar till och med den lilla finstämda detaljen att en rullstol har en rosa stoppning på insidan av stolen. Behöver inte fråga om det är en man eller kvinna, som ska ha den.

-Till och med på Röda Korset säger man att den här är bäst.

Säger rullstolsbasen med ett varmt leende på läpparna.

Allt material i rullstolarna, som finns i fyra hjul, tre hjul eller handframvevad, är lokalt producerat. Utom däcken, som kommer från Pakistan. Priset, allt inräknat, är 125 amerikanska dollar, 850 kronor. Konstruktionen är också, i all sin finess, så enkel, så att den kan repareras överallt. Inga konstiga delar, som är svåra att få tag på i den lilla byn långt bort.

-De kommer hit från våra andra RAD-verkstäder i Mazar-i Sharif, Taloqan och Ghazni för att lära sig av oss, säger Mirza Muhammad.

En av dem, som arbetar med tillverkningen är Nazifullah, polioskadad och själv rullstolsburen. Han är dessutom rullstolstränare. Har till och med fått det mycket ovanliga förtroendet att lära flickor att hantera stolen på bästa sätt. Dessutom är han den, som genomför fältundersökningar för att ta reda på om mottagarna är nöjda med sina rullstolar och om det finns något att förbättra.

Fyra av sexton som jobbar i verkstaden är själva funktionshindrade. Jag återser min vän Fridoon, som jag berättat om tidigare. Båda benen och ett öga borta sedan en svår minolycka i barndomen. Idag är han 35 och har jobbat på verkstaden i fem år. Som alla, så innerligt stolt över det han gör och att han kan försörja en stor familj med lönen. Idag är han extra glad. Han har nämligen gift sig och blivit pappa för första gången. En välskapt son som nu är en månad gammal. Fridoon kan inte dölja hur glad han är.

-Jag hade aldrig blivit gift om jag inte hade haft det här jobbet säger han.

-Nu vill jag ha sex eller sju barn!

Jag ställer upp alla verkstadsarbetarna för en gruppbild.

Vilken arbetsgemenskap!

Vilket gäng!