Vi gav oss iväg före 7. Det skulle ta åtminstone en halvtimme till Tarusht på ”informella vägar”, som Mukhtar, vår medföljande utbildningsexpert, kallar dem.

De informella vägarna hade dessutom brustit oroväckande på några platser, där det inte hade varit trivsamt att halka ner.

Efter regnet var det en mild, vacker morgon. Syremättad.

Vi anländer till Deh Miran-skolan lagom i tid för att se eleverna komma vandrande. Flickorna i sina vit-svarta skoluniformer. Inte sällan har de gått en timme på berget för att ta sig till skolan.

Jag betraktar dem. De tittar hastigt upp. Inte vana vid att se en sådan främling i deras lilla by.

-A Salaam Aleykum!

Säger de ljudligt när de passerar in genom hålet i muren.

Sedan tittar de på mig genom ett fönster. Nyfiket, men utan baktankar, liksom. Blygt men öppet.

Den känslan genomsyrar mig under hela vistelsen i dalen. Och inte bara där. Också i andra byar långt bort. Ett slags lugn. När man sitter där på en matta utomhus och får frukost. Solen som blir allt varmare, allt eftersom den stiger över himlavalvet. Maten, som tas fram. Nyfångad fisk från floden. God yoghurt. Ja, här till och med knaperfriterade småfåglar. Om man vågar säga det. En verklig delikatess, som bara bjuds vid särskilda tillfällen. Stillsamma rörelser runt bordet. Ett mummel mellan de ätande, men ofta tyst.

Lugn.

Man känner sig närvarande och deltagande, men utan att det är ansträngande. Utan att det förväntas för mycket av en. Man kan sitta där.

Men – varje gång jag berättar något om Sverige; om snön och kölden på vintern, om våra stora skogar, om vårt eget fiske, om sjöarna, om att det också växer smörblommor hos oss – då lyser de upp. Lyssnar ivrigt. Nickar. Kommenterar till varandra.

Jag får en känsla av att de tycker om att höra att också det avlägsna, rika Sverige har varit – och fortfarande är – ett land där människor finns och verkar i naturen. Att det inte bara är datorer och pengar. Att kanske Sverige, i vissa avseenden, för inte så länge sedan har varit lite grann som Afghanistan. Stora familjer, som jobbade hårt tillsammans. Höll ihop i ur och skur. Ofta fattigdom och barnadöd.

Den här mättade dagen får jag också uppleva att hålla ett tal inför hundratals dignitärer och elever i samband med att grundstenen läggs till vårt allra senaste skolbygge. Anoyskolan i Qownduzdalen. Anoy kommer att bli en stor skola för både pojkar och flickor, där många av de elever, som idag har undervisningen utomhus, för första gången får sitta under tak. Takharprovinsens utbildningschef, Sayed Hamidullah Sadat, la den första grundstenen och hoppades i sitt tal att den här skolan – till och med – en dag i framtiden skulle bli universitet.

Och tänka sig – jag fick till och med själv lägga en av grundstenarna till skolan! Det kändes högtidligt. Samma år som Afghanistankommitten firar 30 års verksamhet i landet och utbildning är viktigare än någonsin.

Men det som jag ändå kommer att minnas allra mest från den här dagen, är erbjudandet från Tarusht i samband med frukosten.

-Om du kommer hit till oss som lärare i engelska, ska du få ett hus. Och varsin ko av alla oss, som sitter här.

Jag häpnade. Räknade.

12 kor.

Tittade på deras uppmärksamma ansikten.

Det var nog livets erbjudande.

Bästa läsare!

Det här var mitt sista blogginlägg på SAK:s hemsida. Nu återvänder jag till Sverige.

Det har varit en förmån att få dela några av mina upplevelser med er.

Det börjar redan på toaletten på PacTec-terminalen i ett hörn av Kabuls flygplats.

PacTec är för övrigt en förnämlig organisation, som gör att det över huvud taget är möjligt att ta sig runt här i landet. De flyger till många platser, dit det inte går vanligt flyg. Eller dit det är omöjligt att ta sig med bil på grund av säkerhetsläget. Förutom att ta folk till avlägsna orter, bäddar de för bistånd och utveckling genom andra expertkunskaper på kommunikation och utbildningsteknologi.

Vi var väl sex-sju passagerare, som steg ombord i det lilla planet. En Beechcraft Super King med plats för elva plus två piloter. Vi skulle flyga till Taloqan, men med två mellanlandningar. Först i Faizabad uppe i Badakshan och därefter i det gudsförgätna Rustaq i Takharprovinsen. Flygningen går till stora delar över de svindlande, snöklädda topparna i Hindukush. Tätt över bergskanter, som plötsligt stupar tusentals meter rakt ner i en grön dal, där det slingrar en flod. Man sitter med ögon och näsa tryckta mot det lilla fönstret. Vill inte missa något.

Man vill inte heller missa inflygningen till Faizabad. Här har bergsmassiven övergått till ett mjukt böljande lapptäcke av olika ljusgrönbruna nyanser. Landningen är tuff på en landningsbana räfflad av stålbalkar. Underlaget håller nog bra, men måste vara väldigt påfrestande på däcken.

Nästa stopp är Rustaq. Mitt ute i ingenting, känns det. Vi har skola där. Vi försöker däremot förgäves spana efter om det också finns någon landningsbana.

Piloten går hur som helst ner för landning mitt på slätten, men drar plötsligt upp planet igen. Vad hände?

-Vi var tvungna att kolla om det var några djur i vägen.

En tvär gir i luften – och sedan ned. Det skumpar våldsamt bland stenarna och gräset. Ser fortfarande ingen landningsbana.

Alldeles sjungande tyst när vi kliver ur för att sträcka på benen. Bländande sol. Bulliga cumulusmoln. Grönt. Blått. Stort. Avlägset. Djurflocken, som vi inte skulle landa mitt i. Passagerarna tittar sig andäktigt omkring. Fotograferar.

Efter nästa landning i Taloqan och lunch på vårt kontor, har det blivit eftermiddag och hög tid att ge sig iväg till vårt huvudmål – Warsajdalen. Jag var där för knappt ett år sedan och det var oförglömligt. Det var det nu igen.

Vägen ut är mycket dålig och på vissa sträckor otroligt usel. Efter den snörika vintern har flera platser i landet drabbats av omfattande jordskred, ibland med mängder av begravda och omkomna. Vi såg och upplevde det tydligt på en del ställen vi tvingades passera. En lavin av grus, stora stenar och lera som hade dragit fram över vägen. Man kan bara ana effekten på dåligt byggda hus. Och människor.

Efter jordskreden närmar vi oss dalmynningen. Det är mäktigt. Känns som om man är på väg in i något annat. Det är man också.

Överallt djurflockar, människor på åsnor, män med småfågelfångare i handen, fiskare i den vilt strömmande Warsajfloden, smutsiga pojkar med stora leenden.

Nästan inga bilar. Tyst.

Efter tre timmars hårdskumpande medan solen dalar bakom bergen, har vi nått nattlägret. Bibi Aisha Girls Model School i själva byn Warsaj. Vår modellskola med så goda resultat. Lagom tills att det rings ut vid femtiden möts vi av en välkomstdelegation och några varma tal. Vi får ett krypin med en madrass på golvet, det dukas upp mat och sedan blir det kväll.

Det mörknar mellan de svartblåa bergen. Fullmåne bakom några drivande skyar. Floden brusar.

Vatten.

I Sverige tänker vi inte på det. Vi låter kranen stå på och rinna. Alltför ofta. Varmvattnet flödar. Ibland till och med utan att vi är där. Oj, vad det rinner!

När man – till exempel – har besökt byarna Shirabati Sufla, Shirabati Olya och Mashi i Dehdadi-distriktet strax väster om Mazar-i Sharif, tänker man sig möjligen för lite mer.

För i Afghanistan är vatten inget självklart. De allra flesta har fortfarande inte tillgång till rent vatten. Enligt Världsbanken bara 27 procent av befolkningen. Senaste statistiken. Lite mer än en fjärdedel.

Därför alla dessa sjukdomar, alla dessa tidigt döda barn. Den låga medellivslängden.

De tre byarna jag besökte ingår i Afghanistankommittens så kallade Northern Rural Project, NRP. Norra landsbygdsprojektet. Fattiga, eftersatta byar i distrikten runt Mazar, i stort behov av utveckling. Byarna själva kan ansöka om projektpengar. De får själva bestämma vad de tycker är allra angelägnast att satsa på. Mot att de själva svarar för tio procent av kostnaderna. Där vi var, kom oftast vatten högst på listan. Alla visste de vad det innebär att ta vatten ur en grumlig damm eller göl. Alla hade de upplevt sjukdomarna, dysenterin, magsmärtorna.

Byäldsten Haji Mohammad Rozi pekar stolt på vattentornet mitt i Shirabati Sufla. Han trycker distinkt på knappen och sätter igång pumpen, som pumpar upp vattnet. Det brummar till.

-Nu kommer vattnet! Säger han med ett stolt leende på läpparna.

Vi slirar bort i leran längs bygatan och får omedelbart bevis hos en familj, som håller på att fylla sina vattendunkar med nyuppumpat vatten. Rent vatten i slang ända hem. Vilken skillnad mot hur det var tidigare!

Nästa anhalt är Shirabati Olya, övre Shirabati. Utanför mosken är det full aktivitet. Flickor och pojkar, som turas om att pumpa upp vatten med byns handpump. De häver sig så högt som möjligt upp på tåspetsarna och trycker till med allt de har i sina armar. Det klara vattnet forsar ner i dunkarna. Barnen lyfter upp dem på kärror och drar i väg hem.

Den burkaklädda Rahima har utsetts att föra kvinnornas talan. I de här byarna är det ännu inte tal om att visa ansiktet.

-Vattenpumpen betyder mycket, Tidigare använde vi vatten från ett dike.

Vi blev sjuka och eftersom vår ekonomiska situation är dålig, kunde vi inte behandla barnen, som dog.

-Det är bra med brunnen, men det måste också bli mer aktiviteter för kvinnor, eftersom deras ekonomiska situation är dålig. Först då kan de stå på egna ben och inte behöva be männen hela tiden, säger Rahima.

I den tredje byn, Mashi, visar byrådschefen Mohammad Saleh att hans by valt att satsa på en liten bro, som gör det lättare att ta sig fram i byn, över bevattningskanalerna. Bron gör att transporterna, även med bil, blir lättare och säkerheten för alla ökar.

Även i Mashi tog invånarna dessutom, tills helt nyligen, vatten från en grön, stillastående göl. Det värker till i maggropen bara genom att titta på den. Nu istället – också här – en ny handpump. Byns grabbar demonstrerar vällustigt hur det går att dricka rakt från den rinnande strålen. Mohammad Saleh förklarar att också sammanhållningen i byn blivit bättre när man diskuterat hur pengarna ska användas på bästa sätt och hur man ska lösa de tio procenten, som byn själv måste stå för. Hur man ska jobba ihop insatsen, om det nu inte finns kontanter. För det finns det ju nästan aldrig.

På vägen hem från Dehdadi passerar vi flera sunkiga diken med stillastående vatten. Raggiga får som sörplar. Nöden har ingen lag.

Jag lovar mig själv att åtminstone stänga av kranen medan jag borstar tänderna i fortsättningen.

Omständigheterna.

Jag minns att jag tyckte att Aybak var så långt borta. En svindlande resa från Mazar- i Sharif. Först över den torra stäppen – titta där går det kameler! – sedan Tashqorgans stenmassiv, som nästan får Grand Canyon att förblekna, den djupa ravinen och därpå de mäktiga, skiftande, böljande bergtaggarna längs resten av vägen.

Hos barnmorskorna kommer jag ihåg att de var så blyga. De hade ganska nyligen kommit från avlägsna byar många timmar bort och skyggade verkligen när jag skulle fotografera. När jag kom in i deras träningssal, drog de hastigt upp en döljande filt över den nakna kvinnodocka de tränade på. De ville väl inte genera mig – en gråhårig baba – med för mycket intimitet, funderade jag.

Och nu, när jag kom dit för tredje, eller möjligen fjärde gången, ska de snart ta sin examen! Jag mindes alla deras ansikten. De log igenkännande – och betydligt säkrare den här gången – när de såg mig.

Två år senare. går de alltså ut. 18 nya barnmorskor. Livräddare. Det var härligt att höra dem berätta.

-Min by väntar på mig. De ringer och frågar hela tiden när jag blir färdig och kommer tillbaka. De är så stolta över mig! Det kommer att bli stor fest!

Säger 24-åriga Omina Rasuly och 20-åriga Suraya Heidary ivrigt och med en mun.

Barnmorskorna tar sin examen i slutet av maj och har skrivit på kontrakt, där de lovar att arbeta fem år i sin hemby. Men inte behövs det något kontrakt för det! De VILL ju hem. De vill göra nytta bland de sina.

De kommer dessutom att tjäna välbehövliga pengar. Ganska rejäla pengar. I alla fall med afghanska mått mätt. De, som kommer att jobba längst ut, i område fyra, som det kallas, tjänar 450 dollar i månaden. Drygt 3 000 svenska kronor. Svindlande belopp i en by, där det knappt finns några pengar.

-Min pappa är död. Jag kommer att försörja tolv personer med min lön, säger 22-åriga Gulsoom Jafary.

Gulsoom, som dessutom själv är mamma, berättar också, att när hon skulle föda för första gången, kände hon stor oro. För att det inte skulle finnas någon hjälp att få i byn, om något skulle gå fel. Hon och alla andra hade ju hört om – och haft egna erfarenheter av – andra tragedier, där både mamman och barnet dött.

Hon är bäst i klassen, säger alla lärarna och visar på fantastiska teckningar och planscher Gulsoom gjort av kvinnokroppen i genomskärning, bland annat.

-Vi är stolta. Vi känner oss färdiga. Beredda att ta vårt ansvar för våra byar. För att rädda liv.

Säger de unga, ambitiösa kvinnorna med tindrande ögon.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara med på deras examen.

Men just då har jag en alldeles egen familjemedlem, som står inför motsvarande språng i livet.

I höst börjar nästa grupp lite blyga, men förväntansfulla barnmorskeelever från andra avlägsna byar i den prydliga skolan i Aybak.

Om ytterligare två år, kommer också de att bli förebilder för åtskilliga andra afghanska kvinnor.

Stockholm (TT) Symboliken hängde tung över slagfältens Afghanistan.

USA:s president sade på årsdagen av den dödliga insatsen mot
Usama bin Ladin att kriget snart är över. Men talibanerna
förkunnade att en offensiv just inletts.

Barack Obama anlände oanmäld till Afghanistan i mörkret natten till
onsdagen, på årsdagen av de amerikanska elittruppernas räd mot
al-Qaida-ledaren bin Ladin i pakistanska Abbottabad.

Framför pansarfordon, draperad i en fana och inför amerikanska
soldater sade Obama att reträtten från Afghanistan ska följa den
fastslagna tidsplanen och att soldaterna ska vara hemma 2014. I talet,
som visades på bästa sändningstid i USA, riktade sig Obama både till
hemmaopinionen och till de stridande på afghansk jord.

Krigströtta

Obama sade att han visste att många amerikaner är trötta på krig men
betonade att det är nödvändigt att slutföra jobbet.

Jag kommer inte att låta amerikanerna befinna sig på farliga vägar en
enda dag längre än vad som är nödvändigt för vår nationella säkerhet.
Men vi måste fullborda jobbet vi inledde i Afghanistan och avsluta
detta krig ansvarsfullt, sade han.

Syftet är att besegra al-Qaida-nätverket, mer än ett decennium efter
11-septemberattackerna, enligt Obama.

Målet jag satt upp, att besegra al-Qaida och vägra ge dem en chans att
återuppbyggas, är nu inom räckhåll.

Obama uppmanade talibanerna att bryta med terrornätverket och sade att
vägen till fred ligger öppen för dem om de bryter med al-Qaida.

Ny offensiv

Men Obama hade knappt hunnit lämna Afghanistan och militärbasen Bagram
förrän talibanerna koordinerade terrordåd i Kabul. Gärningsmän anföll
västerländska mål i huvudstadens utkant, en bil full med sprängämnen
exploderade och en självmordsbombare klädd i kvinnokläder sprängde sig
i utkanten av Kabul. Sju personer dödades vid attackerna, och
talibanerna sade att dåden var hämnd för presidentens besök och det
avtal om säkerhetssamarbete som Afghanistans och USA:s ledare
undertecknat under dagen.

Talibanerna förklarade samtidigt krig mot landets regering och all
utländsk närvaro &tstr och kungjorde att man inleder en militär
våroffensiv.

Vardag

Katinka Wall, pressekreterare på Svenska Afghanistankommittén (SAK)
sade till TT att säkerhetsläget hade höjts men att arbetet på kontoret ändå
pågick som vanligt.

-Hur hemskt det än låter så är det här en del av vardagen. Det sorgliga
är att talibanerna lyckades, de tog uppmärksamheten från Barack Obamas
besök med sina attacker och bomber.

TT

TT Nyhetsbanken

Faktaruta:

Omkring 130 000 utländska soldater befinner sig för närvarande i
Afghanistan under kommando av Nato-styrkan Isaf (International
Security Assistance Force).

USA har för närvarande omkring 90 000 soldater i Afghanistan.

Hittills har omkring 1950 amerikanska soldater dött i Afghanistan
sedan invasionen 2001.

De utländska trupperna ska ha lämnat Afghanistan 2014 enligt ett
principbeslut inom Nato i november 2010. Säkerhetsansvaret ska då helt
tas över av afghanska säkerhetsstyrkor.

Nato beräknar att de afghanska styrkorna ska växa till 352 000
soldater och poliser i år, men sedan minska till 228 500 till år 2017.

Johanna Fogelström, SAKs Sverigechef, berättade om organisationens verksamhet i Afghanistan och drev informationsbord för intresserad publik tillsammans med Katinka Wall, pressekreterare och Daniel Palin från kansliet. Cirka 1300 Afghanistan-nyfikna ISAF-soldater med familjer deltog under dagen.

Katinka wall, pressekreterare på Svenska Afghanistankommittén

– Vi samarbetar inte på plats i Afghanistan med Försvarsmakten. Det handlar om att bibehålla vårt förtroendekapital och att signalera att vi inte är där i samma syfte som ISAF.

– Däremot gagnar det oss och Försvarsmakten om vi utbyter erfarenheter här hemma i Sverige. Vi har varit i landet i drygt 30 år och har 6 000 anställda i landet, säger Katinka Wall, pressekreterare på Svenska Afghanistankommittén.

Lär hela artikeln på försvarsmaktens hemsida

-Titta på bollen! Ögonen på bollen! Fixera bollen, vetja! Säger man. Fast egentligen i mycket skarpare ordalag, som oftast, uttalade av en tuff tränare, brukar sluta på -an eller -vete!

Men – om man inte har några ögon att titta med, då?

Om man i bästa fall kan se en liten ljusstrimma i ögonvrån och det annars är dunkelt?

Eller om det är helt nermörkt?

Ja, då får man hålla öronen på bollen. Det går det också.

Idag har jag varit på cricketträning för blinda och nästan helt synskadade ungdomar.

Jag har förstått att man helst inte ska säga blinda, även om man definitivt gör det här i Afghanistan. ”Visually impaired”, ska det heta på engelska. Hursomhelst, de här ungdomarna såg, i tre fall, mycket lite i ena kanten av ögat, i sex fall absolut ingenting.

Ändå spelade de cricket.

Eldsjälen bakom heter Shah Kishraw och är chef för vårt program för inkluderande undervisning i Jalalabad. Special and Inclusive Education. Alltså undervisning också för dem, som annars inte skulle fått någon. Riskerat att hamna utanför. Som sådana med funktionshinder. Till exempel vad gäller synen.

Cricketträningen är alldeles ny. De har bara hållit på i en månad. På stora cricketplanen mitt i centrala Jalalabad. Med nio elever, alltså. Som älskar varje ögonblick. Fast, vid närmare eftertanke, man kanske inte ska uttrycka det exakt så, just i det här fallet.

Träningspasset börjar med att Shah springer runt med en elev i taget efter sig. I handen har han en cricketboll. Med en bjällra i. Den, som springer efter, följer alltså ljudet.

Håller öronen på bollen, helt enkelt.

Det här är ett sätt för dem, som inte kan se, att bli trygga där de befinner sig. De mäter ut ytan för sig och vet samtidigt att de kan göra det utan att det är några hinder eller farligheter i vägen.

Därefter var det uppvärmning utan bats och wickets, slagträn och grindar, alltså. Man bara kastade bollen fram och tillbaka. Efter en stund kom batsen fram.

Jag var förvånad över ganska mycket. Till exempel att de kastade så rakt och bra. Dessutom att det över huvud taget blev några träffar. För det blev det verkligen. Flera fick iväg den skallrande bollen tämligen långt. Många gånger.

Ibland blev det lite hjärtknipande och man ville nästan hjälpa till – men bara nästan! – när det hade varit en hård träff och en av grabbarna trevade runt efter bollen, där den låg alldeles tyst och stilla. På den oändligt stora planen. Men de hittade den alltid efter ett tag. Hela tiden.

Cricket är ju, som jag skrivit flera gånger tidigare, Afghanistans nationalsport. Det märktes på publikintresset också idag. Det strömmade hela tiden till åskådare, som hängde på nätet runt planen och som levde sig med och applåderade insatserna.

Alla grabbar vi efteråt pratade med, var enormt lyckliga för träningen och ville bara fortsätta och fortsätta.

Jag frågade den lille Nazibullah, en av dem som inte ser ett dugg, vad han kände när han fick in en riktig träff?

Svaret blev ett jubel ända inifrån.

-Det här är väldigt bra. Både för deras självkänsla och för det andra skolarbetet, säger Shah Kishraw.

Efter träningen skulle de nio unga cricketspelarna iväg till skräddaren.

Ta mått för att sy upp matchdräkter. Med Afghanistankommittens logga på.

Jag slöt ögonen och försökte tänka efter lite. Jag själv i totalt mörker med ett slagträ ute på den jättelika cricketarenan. Hållande öronen på bollen.

Det gick inte.