Vi gav oss iväg före 7. Det skulle ta åtminstone en halvtimme till Tarusht på ”informella vägar”, som Mukhtar, vår medföljande utbildningsexpert, kallar dem.

De informella vägarna hade dessutom brustit oroväckande på några platser, där det inte hade varit trivsamt att halka ner.

Efter regnet var det en mild, vacker morgon. Syremättad.

Vi anländer till Deh Miran-skolan lagom i tid för att se eleverna komma vandrande. Flickorna i sina vit-svarta skoluniformer. Inte sällan har de gått en timme på berget för att ta sig till skolan.

Jag betraktar dem. De tittar hastigt upp. Inte vana vid att se en sådan främling i deras lilla by.

-A Salaam Aleykum!

Säger de ljudligt när de passerar in genom hålet i muren.

Sedan tittar de på mig genom ett fönster. Nyfiket, men utan baktankar, liksom. Blygt men öppet.

Den känslan genomsyrar mig under hela vistelsen i dalen. Och inte bara där. Också i andra byar långt bort. Ett slags lugn. När man sitter där på en matta utomhus och får frukost. Solen som blir allt varmare, allt eftersom den stiger över himlavalvet. Maten, som tas fram. Nyfångad fisk från floden. God yoghurt. Ja, här till och med knaperfriterade småfåglar. Om man vågar säga det. En verklig delikatess, som bara bjuds vid särskilda tillfällen. Stillsamma rörelser runt bordet. Ett mummel mellan de ätande, men ofta tyst.

Lugn.

Man känner sig närvarande och deltagande, men utan att det är ansträngande. Utan att det förväntas för mycket av en. Man kan sitta där.

Men – varje gång jag berättar något om Sverige; om snön och kölden på vintern, om våra stora skogar, om vårt eget fiske, om sjöarna, om att det också växer smörblommor hos oss – då lyser de upp. Lyssnar ivrigt. Nickar. Kommenterar till varandra.

Jag får en känsla av att de tycker om att höra att också det avlägsna, rika Sverige har varit – och fortfarande är – ett land där människor finns och verkar i naturen. Att det inte bara är datorer och pengar. Att kanske Sverige, i vissa avseenden, för inte så länge sedan har varit lite grann som Afghanistan. Stora familjer, som jobbade hårt tillsammans. Höll ihop i ur och skur. Ofta fattigdom och barnadöd.

Den här mättade dagen får jag också uppleva att hålla ett tal inför hundratals dignitärer och elever i samband med att grundstenen läggs till vårt allra senaste skolbygge. Anoyskolan i Qownduzdalen. Anoy kommer att bli en stor skola för både pojkar och flickor, där många av de elever, som idag har undervisningen utomhus, för första gången får sitta under tak. Takharprovinsens utbildningschef, Sayed Hamidullah Sadat, la den första grundstenen och hoppades i sitt tal att den här skolan – till och med – en dag i framtiden skulle bli universitet.

Och tänka sig – jag fick till och med själv lägga en av grundstenarna till skolan! Det kändes högtidligt. Samma år som Afghanistankommitten firar 30 års verksamhet i landet och utbildning är viktigare än någonsin.

Men det som jag ändå kommer att minnas allra mest från den här dagen, är erbjudandet från Tarusht i samband med frukosten.

-Om du kommer hit till oss som lärare i engelska, ska du få ett hus. Och varsin ko av alla oss, som sitter här.

Jag häpnade. Räknade.

12 kor.

Tittade på deras uppmärksamma ansikten.

Det var nog livets erbjudande.

Bästa läsare!

Det här var mitt sista blogginlägg på SAK:s hemsida. Nu återvänder jag till Sverige.

Det har varit en förmån att få dela några av mina upplevelser med er.

Det börjar redan på toaletten på PacTec-terminalen i ett hörn av Kabuls flygplats.

PacTec är för övrigt en förnämlig organisation, som gör att det över huvud taget är möjligt att ta sig runt här i landet. De flyger till många platser, dit det inte går vanligt flyg. Eller dit det är omöjligt att ta sig med bil på grund av säkerhetsläget. Förutom att ta folk till avlägsna orter, bäddar de för bistånd och utveckling genom andra expertkunskaper på kommunikation och utbildningsteknologi.

Vi var väl sex-sju passagerare, som steg ombord i det lilla planet. En Beechcraft Super King med plats för elva plus två piloter. Vi skulle flyga till Taloqan, men med två mellanlandningar. Först i Faizabad uppe i Badakshan och därefter i det gudsförgätna Rustaq i Takharprovinsen. Flygningen går till stora delar över de svindlande, snöklädda topparna i Hindukush. Tätt över bergskanter, som plötsligt stupar tusentals meter rakt ner i en grön dal, där det slingrar en flod. Man sitter med ögon och näsa tryckta mot det lilla fönstret. Vill inte missa något.

Man vill inte heller missa inflygningen till Faizabad. Här har bergsmassiven övergått till ett mjukt böljande lapptäcke av olika ljusgrönbruna nyanser. Landningen är tuff på en landningsbana räfflad av stålbalkar. Underlaget håller nog bra, men måste vara väldigt påfrestande på däcken.

Nästa stopp är Rustaq. Mitt ute i ingenting, känns det. Vi har skola där. Vi försöker däremot förgäves spana efter om det också finns någon landningsbana.

Piloten går hur som helst ner för landning mitt på slätten, men drar plötsligt upp planet igen. Vad hände?

-Vi var tvungna att kolla om det var några djur i vägen.

En tvär gir i luften – och sedan ned. Det skumpar våldsamt bland stenarna och gräset. Ser fortfarande ingen landningsbana.

Alldeles sjungande tyst när vi kliver ur för att sträcka på benen. Bländande sol. Bulliga cumulusmoln. Grönt. Blått. Stort. Avlägset. Djurflocken, som vi inte skulle landa mitt i. Passagerarna tittar sig andäktigt omkring. Fotograferar.

Efter nästa landning i Taloqan och lunch på vårt kontor, har det blivit eftermiddag och hög tid att ge sig iväg till vårt huvudmål – Warsajdalen. Jag var där för knappt ett år sedan och det var oförglömligt. Det var det nu igen.

Vägen ut är mycket dålig och på vissa sträckor otroligt usel. Efter den snörika vintern har flera platser i landet drabbats av omfattande jordskred, ibland med mängder av begravda och omkomna. Vi såg och upplevde det tydligt på en del ställen vi tvingades passera. En lavin av grus, stora stenar och lera som hade dragit fram över vägen. Man kan bara ana effekten på dåligt byggda hus. Och människor.

Efter jordskreden närmar vi oss dalmynningen. Det är mäktigt. Känns som om man är på väg in i något annat. Det är man också.

Överallt djurflockar, människor på åsnor, män med småfågelfångare i handen, fiskare i den vilt strömmande Warsajfloden, smutsiga pojkar med stora leenden.

Nästan inga bilar. Tyst.

Efter tre timmars hårdskumpande medan solen dalar bakom bergen, har vi nått nattlägret. Bibi Aisha Girls Model School i själva byn Warsaj. Vår modellskola med så goda resultat. Lagom tills att det rings ut vid femtiden möts vi av en välkomstdelegation och några varma tal. Vi får ett krypin med en madrass på golvet, det dukas upp mat och sedan blir det kväll.

Det mörknar mellan de svartblåa bergen. Fullmåne bakom några drivande skyar. Floden brusar.

Vatten.

I Sverige tänker vi inte på det. Vi låter kranen stå på och rinna. Alltför ofta. Varmvattnet flödar. Ibland till och med utan att vi är där. Oj, vad det rinner!

När man – till exempel – har besökt byarna Shirabati Sufla, Shirabati Olya och Mashi i Dehdadi-distriktet strax väster om Mazar-i Sharif, tänker man sig möjligen för lite mer.

För i Afghanistan är vatten inget självklart. De allra flesta har fortfarande inte tillgång till rent vatten. Enligt Världsbanken bara 27 procent av befolkningen. Senaste statistiken. Lite mer än en fjärdedel.

Därför alla dessa sjukdomar, alla dessa tidigt döda barn. Den låga medellivslängden.

De tre byarna jag besökte ingår i Afghanistankommittens så kallade Northern Rural Project, NRP. Norra landsbygdsprojektet. Fattiga, eftersatta byar i distrikten runt Mazar, i stort behov av utveckling. Byarna själva kan ansöka om projektpengar. De får själva bestämma vad de tycker är allra angelägnast att satsa på. Mot att de själva svarar för tio procent av kostnaderna. Där vi var, kom oftast vatten högst på listan. Alla visste de vad det innebär att ta vatten ur en grumlig damm eller göl. Alla hade de upplevt sjukdomarna, dysenterin, magsmärtorna.

Byäldsten Haji Mohammad Rozi pekar stolt på vattentornet mitt i Shirabati Sufla. Han trycker distinkt på knappen och sätter igång pumpen, som pumpar upp vattnet. Det brummar till.

-Nu kommer vattnet! Säger han med ett stolt leende på läpparna.

Vi slirar bort i leran längs bygatan och får omedelbart bevis hos en familj, som håller på att fylla sina vattendunkar med nyuppumpat vatten. Rent vatten i slang ända hem. Vilken skillnad mot hur det var tidigare!

Nästa anhalt är Shirabati Olya, övre Shirabati. Utanför mosken är det full aktivitet. Flickor och pojkar, som turas om att pumpa upp vatten med byns handpump. De häver sig så högt som möjligt upp på tåspetsarna och trycker till med allt de har i sina armar. Det klara vattnet forsar ner i dunkarna. Barnen lyfter upp dem på kärror och drar i väg hem.

Den burkaklädda Rahima har utsetts att föra kvinnornas talan. I de här byarna är det ännu inte tal om att visa ansiktet.

-Vattenpumpen betyder mycket, Tidigare använde vi vatten från ett dike.

Vi blev sjuka och eftersom vår ekonomiska situation är dålig, kunde vi inte behandla barnen, som dog.

-Det är bra med brunnen, men det måste också bli mer aktiviteter för kvinnor, eftersom deras ekonomiska situation är dålig. Först då kan de stå på egna ben och inte behöva be männen hela tiden, säger Rahima.

I den tredje byn, Mashi, visar byrådschefen Mohammad Saleh att hans by valt att satsa på en liten bro, som gör det lättare att ta sig fram i byn, över bevattningskanalerna. Bron gör att transporterna, även med bil, blir lättare och säkerheten för alla ökar.

Även i Mashi tog invånarna dessutom, tills helt nyligen, vatten från en grön, stillastående göl. Det värker till i maggropen bara genom att titta på den. Nu istället – också här – en ny handpump. Byns grabbar demonstrerar vällustigt hur det går att dricka rakt från den rinnande strålen. Mohammad Saleh förklarar att också sammanhållningen i byn blivit bättre när man diskuterat hur pengarna ska användas på bästa sätt och hur man ska lösa de tio procenten, som byn själv måste stå för. Hur man ska jobba ihop insatsen, om det nu inte finns kontanter. För det finns det ju nästan aldrig.

På vägen hem från Dehdadi passerar vi flera sunkiga diken med stillastående vatten. Raggiga får som sörplar. Nöden har ingen lag.

Jag lovar mig själv att åtminstone stänga av kranen medan jag borstar tänderna i fortsättningen.

Omständigheterna.

Jag minns att jag tyckte att Aybak var så långt borta. En svindlande resa från Mazar- i Sharif. Först över den torra stäppen – titta där går det kameler! – sedan Tashqorgans stenmassiv, som nästan får Grand Canyon att förblekna, den djupa ravinen och därpå de mäktiga, skiftande, böljande bergtaggarna längs resten av vägen.

Hos barnmorskorna kommer jag ihåg att de var så blyga. De hade ganska nyligen kommit från avlägsna byar många timmar bort och skyggade verkligen när jag skulle fotografera. När jag kom in i deras träningssal, drog de hastigt upp en döljande filt över den nakna kvinnodocka de tränade på. De ville väl inte genera mig – en gråhårig baba – med för mycket intimitet, funderade jag.

Och nu, när jag kom dit för tredje, eller möjligen fjärde gången, ska de snart ta sin examen! Jag mindes alla deras ansikten. De log igenkännande – och betydligt säkrare den här gången – när de såg mig.

Två år senare. går de alltså ut. 18 nya barnmorskor. Livräddare. Det var härligt att höra dem berätta.

-Min by väntar på mig. De ringer och frågar hela tiden när jag blir färdig och kommer tillbaka. De är så stolta över mig! Det kommer att bli stor fest!

Säger 24-åriga Omina Rasuly och 20-åriga Suraya Heidary ivrigt och med en mun.

Barnmorskorna tar sin examen i slutet av maj och har skrivit på kontrakt, där de lovar att arbeta fem år i sin hemby. Men inte behövs det något kontrakt för det! De VILL ju hem. De vill göra nytta bland de sina.

De kommer dessutom att tjäna välbehövliga pengar. Ganska rejäla pengar. I alla fall med afghanska mått mätt. De, som kommer att jobba längst ut, i område fyra, som det kallas, tjänar 450 dollar i månaden. Drygt 3 000 svenska kronor. Svindlande belopp i en by, där det knappt finns några pengar.

-Min pappa är död. Jag kommer att försörja tolv personer med min lön, säger 22-åriga Gulsoom Jafary.

Gulsoom, som dessutom själv är mamma, berättar också, att när hon skulle föda för första gången, kände hon stor oro. För att det inte skulle finnas någon hjälp att få i byn, om något skulle gå fel. Hon och alla andra hade ju hört om – och haft egna erfarenheter av – andra tragedier, där både mamman och barnet dött.

Hon är bäst i klassen, säger alla lärarna och visar på fantastiska teckningar och planscher Gulsoom gjort av kvinnokroppen i genomskärning, bland annat.

-Vi är stolta. Vi känner oss färdiga. Beredda att ta vårt ansvar för våra byar. För att rädda liv.

Säger de unga, ambitiösa kvinnorna med tindrande ögon.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara med på deras examen.

Men just då har jag en alldeles egen familjemedlem, som står inför motsvarande språng i livet.

I höst börjar nästa grupp lite blyga, men förväntansfulla barnmorskeelever från andra avlägsna byar i den prydliga skolan i Aybak.

Om ytterligare två år, kommer också de att bli förebilder för åtskilliga andra afghanska kvinnor.

-Titta på bollen! Ögonen på bollen! Fixera bollen, vetja! Säger man. Fast egentligen i mycket skarpare ordalag, som oftast, uttalade av en tuff tränare, brukar sluta på -an eller -vete!

Men – om man inte har några ögon att titta med, då?

Om man i bästa fall kan se en liten ljusstrimma i ögonvrån och det annars är dunkelt?

Eller om det är helt nermörkt?

Ja, då får man hålla öronen på bollen. Det går det också.

Idag har jag varit på cricketträning för blinda och nästan helt synskadade ungdomar.

Jag har förstått att man helst inte ska säga blinda, även om man definitivt gör det här i Afghanistan. ”Visually impaired”, ska det heta på engelska. Hursomhelst, de här ungdomarna såg, i tre fall, mycket lite i ena kanten av ögat, i sex fall absolut ingenting.

Ändå spelade de cricket.

Eldsjälen bakom heter Shah Kishraw och är chef för vårt program för inkluderande undervisning i Jalalabad. Special and Inclusive Education. Alltså undervisning också för dem, som annars inte skulle fått någon. Riskerat att hamna utanför. Som sådana med funktionshinder. Till exempel vad gäller synen.

Cricketträningen är alldeles ny. De har bara hållit på i en månad. På stora cricketplanen mitt i centrala Jalalabad. Med nio elever, alltså. Som älskar varje ögonblick. Fast, vid närmare eftertanke, man kanske inte ska uttrycka det exakt så, just i det här fallet.

Träningspasset börjar med att Shah springer runt med en elev i taget efter sig. I handen har han en cricketboll. Med en bjällra i. Den, som springer efter, följer alltså ljudet.

Håller öronen på bollen, helt enkelt.

Det här är ett sätt för dem, som inte kan se, att bli trygga där de befinner sig. De mäter ut ytan för sig och vet samtidigt att de kan göra det utan att det är några hinder eller farligheter i vägen.

Därefter var det uppvärmning utan bats och wickets, slagträn och grindar, alltså. Man bara kastade bollen fram och tillbaka. Efter en stund kom batsen fram.

Jag var förvånad över ganska mycket. Till exempel att de kastade så rakt och bra. Dessutom att det över huvud taget blev några träffar. För det blev det verkligen. Flera fick iväg den skallrande bollen tämligen långt. Många gånger.

Ibland blev det lite hjärtknipande och man ville nästan hjälpa till – men bara nästan! – när det hade varit en hård träff och en av grabbarna trevade runt efter bollen, där den låg alldeles tyst och stilla. På den oändligt stora planen. Men de hittade den alltid efter ett tag. Hela tiden.

Cricket är ju, som jag skrivit flera gånger tidigare, Afghanistans nationalsport. Det märktes på publikintresset också idag. Det strömmade hela tiden till åskådare, som hängde på nätet runt planen och som levde sig med och applåderade insatserna.

Alla grabbar vi efteråt pratade med, var enormt lyckliga för träningen och ville bara fortsätta och fortsätta.

Jag frågade den lille Nazibullah, en av dem som inte ser ett dugg, vad han kände när han fick in en riktig träff?

Svaret blev ett jubel ända inifrån.

-Det här är väldigt bra. Både för deras självkänsla och för det andra skolarbetet, säger Shah Kishraw.

Efter träningen skulle de nio unga cricketspelarna iväg till skräddaren.

Ta mått för att sy upp matchdräkter. Med Afghanistankommittens logga på.

Jag slöt ögonen och försökte tänka efter lite. Jag själv i totalt mörker med ett slagträ ute på den jättelika cricketarenan. Hållande öronen på bollen.

Det gick inte.

Utbildning. Det är vad det handlar om.

Utbildning och jobb.

Gruppen med den allra lägsta läs- och skrivkunnigheten i Afghanistan är nomadfolket Kuchis. Jag har tidigare fått lära mig – med alla reservationer för statistikens otillräcklighet här – att läskunnigheten bland flickor tillhörande Kuchis är 0,4 procent.

En oerhörd siffra.

Men – nu kanske den har justerats uppåt till 0,5 procent, eller så.

Det är i så fall Sarjanas förtjänst. Och några till.

Jag har tidigare berättat om Sarjana. Jag träffade henne för knappt ett år sedan i hennes dammiga hemby vid sidan av den stora vägen till Maidan Shahr, provinshuvudstad i Wardak. Vi skulle ha en stor utbildningskonferens om Kuchis och jag och några kolleger hade fått tillstånd att hälsa på. Skrev såhär den gången:

http://www.sak.se/news/lasses-blogg?post_id=1552

Nu har jag träffat Sarjana igen. Det var mäktigt att se utvecklingen.

Förra året var hon så blyg, så blyg. Bara 14 år gammal. Vågade knappt titta på oss. Hade säkert aldrig träffat en stor, vit västerlänning förut. I alla fall inte en, som envisades med att prata med henne. Fråga saker. Hon tittade stint ner i marken och svarade tyst och enstavigt.

Nu var det annat.

Nu var hon betydligt frimodigare som lärare. Och ung kvinna. Rörde sig naturligt. Visade eleverna. Log till och med. Hon såg glad ut när hon kände igen mig. Tittade mig i ögonen. Sa, via tolk, att hon var hedrad att vi kom tillbaka till hennes by.

Jag hade varit lite orolig för det här besöket. Den här gången skulle vi ju filma Sarjana. Det kändes som om det var rejält hög svårighetsgrad på det projektet. Vi skulle ha träffat henne redan för en vecka sedan, men då blev det inställt. Wahaj, vår utbildningsansvarige i Wardak hade gjort allt grundarbete. Pratat med Sarjanas pappa, alla elders, alla som man överhuvudtaget måste prata med, när man ska göra en sådan här sak. Som innebär att en ung kvinna, bara mitt i tonåren, ska exponeras på film. Visa ansiktet. Uttrycka sig.

Nu skulle vi göra ett nytt försök.

Först gick Felix, den förträfflige kameramannen och jag dit utan utrustning. Hälsade på pappa, Mohmen Khan och några andra viktiga i byn. Resonerade om vad som hade hänt, om den kalla vintern, om vad som var viktigt för dem. Sedan fick Felix tillstånd att börja filma. Först lite diskret, utifrån tältet där Sarjana undervisade sina två klasser, sju- och åttaåringar, men sedan också därinne. Han är en mästare, Felix, på att smälta in. På ett vänligt, humoristiskt, inte hotfullt sätt. Så plötsligt fanns han bara där. Kunde ta närbilder på undervisningen, på eleverna, på Sarjana.

Jag drog en suck av lättnad.

Sedan filmade vi mer, intervjuade Sarjanas pappa, vandrade upp på berget för att få överblicksbilder, GV:s, som det heter på tv-språket. General Views. Det var enastående vackert där uppifrån. I fonden Wardaks höga snötäckta toppar. Mäktiga molnformationer. Där nere tälten, några nybyggda riktiga hus, fårflockarna.

När vi kom ner igen filmade vi undervisning utomhus. Sarjana lärde barnen räkna. Med stenar. Det var stort engagemang.

På ett år var det helt uppenbart att hon faktiskt hade åstadkommit förändring. Lärt barnen läsa, skriva och räkna. För flera var det tveklöst så. För andra hade hon åtminstone lagt grunden.

Oj, vad det kändes gott att se det!

Därefter kom det allra svåraste. Att intervjua Sarjana. Rafat, vår djupt engagerade utbildningsrådgivare från Pakistan, hade säkrat upp med två kvinnliga utbildningskonsulenter, en dari- och en pashtutalande. Jag hade instruerat dem med frågor till Sarjana, om jag inte skulle kunna vara med själv.

Men, det fick jag!

Det enda Sarjana ville, var att hennes pappa skulle sitta bredvid.

Ja, sedan frågade jag på. Om undervisningen, om att vara lärare, om hennes ansvar, om vad som var svårast, om vad hon ville i framtiden. Och hon svarade. Tittade på mig. Ibland kom pappa Mohmen in och sufflerade. Dolde munnen i sjalen för att vi inte skulle märka, men – det gick vi inte på. Jag buffade på honom. Då höll han tyst.

Det var så tydligt att Sarjana trivdes i sin roll som lärare. Men, att hon känner att hon måste få mer utbildning själv. Hon har bara gått sex år i skolan och vill förstås lära sig mer.

Jag var beredd att dra upp plånboken på stående fot.

Intervjun gick nog så bra som man kan begära. Felix och jag nöp oss i armen.

Det finns ju uttryck, när man ska ta i lite, som Role Model och Agent of Change. Förebild helt enkelt. I Sarjana har vi en i levande livet.

Sedan blev vi bjudna hem till hennes familj på lunch. Då var hon förstås inte med. Men ändå. Jag har då aldrig varit hembjuden till någon Kuchifamilj förut. Vi fick grönsaker, yoghurt och lamm. Det smakade fantastiskt. Var fantastiskt.

Filmandet slutade med att vi försiktigt frågade om Sarjana kunde tänka sig att göra en sak till. Komma vandrande genom byn, som hon gör varje morgon, på väg till skoltältet.

Det kunde hon.

Kanske ska det bli starten på vår film.

Mitt i.

Det satte igång rätt mycket. Adrenalin. Funderingar.

Annars hade det börjat lovande. Vi startade från Mazar-i Sharif strax efter 5. Nästan ingen trafik alls på slätten ut från Mazar, genom ravinen i Tashqorgan eller ända fram till Aybak.

En fuktgrön, vacker morgon med bergen skiftande i mängder av brungrönlila nyanser. I Aybak stannade vi på ett trevligt ställe och åt frukost. De andra kastade sig direkt över kebaben strax före 7 på morgonen. Jag nöjde mig med teet, naan och två stekta ägg. Ja, stekta och stekta, snarare kokade i olja. Väldigt gott. Oklart exakt hur nyttigt…

Ja, för att dra ihop allt en smula: därefter tuffade det på ganska bra hela vägen upp mot Salang. Temperaturen sjönk till strax över noll och vi kom in i snömoln.

Då såg vi det första tecknet på att det var något strul. Mängder av långtradare stod still i högra vägrenen. Fick uppenbarligen inte fortsätta upp till tunneln. Men vi fick åka förbi. Kom först in i de långa lavingallerierna med den vanvettigt usla vägbanan – och sen till tunnelöppningen.

Det går bra ända in till halva. Cirka 1,2 kilometer in i mörkret.

Där blir det tvärstopp.

Anledningen är att de afghanska förarna till varje pris måste köra om. Jämt. Även mitt i Salangtunneln. De nöjer sig inte att ligga disciplinerat i höger körfält och ta det lite varligt. Principen de följer är:

-Det KAN gå.

Men följden blir givetvis istället, att när den stora gruppen omkörare får möte, i det här fallet längst inne i tunneln, så blir det tvärstopp. Verkligen.

Man hade ju tänkt att det kanske skulle kunna hända, men det kom ändå på ett egendomligt sätt som en överraskning. Även fast man hört om det. Och samtidigt förträngt alltför ingående funderingar om alla som omkommit i tunneln. Vilket ju faktiskt varit en realitet. Flera gånger. Många människor.

Redan när vi körde in i tunneln, märkte vi att det den här gången var dålig luft. Tungt, stickande os. Direkt när vi fastnat, satt vi bara och hoppades att stoppet snabbt skulle lätta. Men sedan gick minuterna. Luften blev sämre. Det började svida i ögonen. Kännas i huvudet. Något i bröstet.

Försökte att inte känna efter. Tänka så mycket.

En del andra förare börjar gå ur sina långtradare. Med näsdukar för ansiktet. De gestikulerar till varandra.

Minuterna tickar på.

Mobiltelefonen död. Satelliten också.

Då börjar det komma obehagliga tankar.

Hur länge räcker egentligen luften i en liten kupe med tre fullvuxna män i?

Hur långt exakt har vi kommit? Åt vilket håll är det bäst att springa om det blir full panik?

Kan det bli en explosion i någon av tankbilarna?

Varför i helvete stänger de inte av motorerna?

Ali går ut och säger till förare runt omkring att stänga av. När han öppnar dörren fullkomligt väller det in koloxid i hytten. Han stänger blixtsnabbt, men luften är redan märkbart sämre.

Då börjar jag fundera på hur det egentligen går att springa drygt en kilometer mot öppningen under såna omständigheter.

-I think this is very dangerous, säger Ali. Som åkt här massor av gånger förut.

Det gör inte direkt situationen lugnare.

Jag vill nog påstå, utan att överdriva, att det var det obehagligaste jag varit med om här.

Betydligt värre – personligen – än talibanattacken mot Kabul med efterföljande strider, när vi kom för tio dagar sedan. Betydligt obehagligare än alla andra attacker tillsammans.

Efter mellan 40 och 45 minuter ser vi, med svidande ögon och bultande hjärta, hur någon i gyttret framför oss sätter på motorn. Därefter andra. Efter ytterligare ett par minuter börjar det rulla. Långsamt, långsamt.

Sedan släpper det gradvis.

Känslan att komma framåt, ur giftdimmorna, är svår att beskriva.

Att komma ut i de långa gallerierna efter själva tunneln och se syret, blandat med snö, dra in. Vi öppnar alla fönster. Vädrar. Andas.

Efter den obeskrivliga känslan av lättnad noterar vi en sak till. Förare, som just suttit fast i Salangtunneln i en livsfarlig situation, som direkt, redan innan tunneln slutat, kastar sig ut igen i den mötande filen för att köra om.

-Det kan gå!

Vad är det egentligen med människan?

Vi lämnade Kabul vid femtiden. Det hade hällregnat hela natten. Det var blygrått. Kändes som höst.

När vi åkte genom de norra förstäderna forsade det vatten på och längs med vägen. Avloppssystemet är inte riktigt moget för skyfall, om man uttrycker det försiktigt.

Vi var tillsagda att inte stanna och äta i Charikar, eftersom det inte var riktigt säkert. Kunde finnas ACG och möjligen IED där. Beväpnade kriminella grupper och kanske en eller annan improviserad sprängladdning i vägrenen.

Innan mobiltäckningen försvann, skickade vi vårt andra textmeddelande att vi passerat och började stigningen mot Salang. De svartgråa bergssidorna lystes upp av Argawan, träden som blommar just nu med de så vackra rosalila blommorna. Som små färgexplosioner mitt i det mörka, taggiga.

Trafiken var förvånansvärt lugn uppåt. Betydligt mer från andra hållet. Eftersom det fortfarande står tusentals blockerade Nato-långtradare i Pakistan, som inte tillåts in genom Khyberpasset och Torkham efter gränsstriden mellan USA och Pakistan i november, går den stora transportfloden av olja och materiel numera över Uzbekistan och Turkmenistan.

Vi mötte dem klumpvis, så att säga. Plötsligt hade det koagulerats ihop en lång orm av tröga släp neråt. Någon som körde i 15, som blev omkörd av en som ändå ville hålla 20 i branterna. Det är just då – i den oändliga omkörningen – sannolikheten för olyckor ökar. Det finns ingen plats att mötas och det är risk att någon kommer för nära en kant och välter. Vi såg flera bjässar som tappat sin last.

Vi frågade Ali om fisket i Salangfloden.

-Det fanns mycket för några år sedan, men nu är det inte alls lika bra.

Skälet är att de otåliga ”fiskarna” valt den snabba vägen att döda fisken i floden med elström, eller att helt enkelt spränga den i luften. En i det här landet alltför vanlig ”quick fix”, som ger lite raska pengar i handen och sedan ingenting alls.

Under den fortsatta stigningen kunde jag inte låta bli att tänka på det mytomspunna Salang. Tunneln som färdigställdes 1964 av Sovjetunionen för att knyta ihop de södra och norra delarna av landet. Restiden förkortades hur mycket som helst. När allt fungerade. För eftersom tunneln länge var världens högst belägna och längsta, 2,4 km lång på 3400 meters höjd, så var den – och är fortfarande! – förstås utsatt för både det ena och det andra. Framförallt snöstormar, laviner och svåra olyckor. Våra förare har berättat om hur de suttit fast i orörliga trafikinfarkter långt inne i tunneln i timmar. Med dödlig avgasrök överallt.

-Om ni skulle fastna, håll fönstren stängda och ta det lugnt.

Så löd instruktionen från vår säkerhetsansvarige.

Kunde ändå inte låta bli att tänka på den senaste svåra olyckan i Salangtunneln för drygt två år sedan, i februari 2010. Då omkom omkring 170 människor. Instängda av laviner. Man vill helst inte fundera för mycket.

Det hade börjat snöa när vi närmade oss mynningen. Vi svalde lite och åkte in. Vägbanan därinne var en smula anfrätt, får man väl hävda. Enorma hål omgivna av något mindre hål. Lera. Grus. Det mörknade alltmer. Bara två vägbanor. Fast i realiteten egentligen en. Vi kröp fram i ett dis.

Men – det gick bra. Tack vare den ovanligt dämpade trafiken. Ali suckade lättat.

-You are lucky people!

Han hade aldrig passerat Salangtunneln så geschwint som idag.

Vi kom ut i vår nästa årstid. Vinter. Bländande nysnö. Huttrande soldater, vars jobb är att vara där på långa pass för att gripa in nästa gång det blir allvar inne i tunneln.

Efter en stund i nerförslöpan stannar vi för att äta frukost vid ett litet långtradarhak vid floden. Grönt te, varmt, nybakat naan och mör, rykande het lammkebab på svarta spett. Oj.

Bara en liten ytterligare bit nerför berget, har temperaturen plötsligt stigit från 2 till 15 grader och det är vår. Skir, ljus grönska i skrevorna. Man riktigt känner hur gott det är för fåren och getterna.

Nu ser vi hur det lättar på himlen. Blåa fläckar. Därefter skumpar vi på längs en bitvis usel väg, som inte blir bättre förrän vi kommer till den gamla asfalt, som ryssarna la för evigheter sedan. De måste haft en bättre teknik. De djupa långtradarspåren är plötsligt försvunna. Och nu är det sommar. Biltermometern visar 27 grader när vi glider igenom Pul-i Khumri.

Efter den staden kommer vi till vägsträckan, som varit anledningen till att många utlänningar under en lång tid inte fått åka bil mellan Kabul och Mazar-i Sharif. Några mil upp mot Aybak, där både talibaner och kriminella grupper tidvis haft alltför stort inflytande. Nu var det kav lugnt. Istället kunde vi se ett nytt väder dra upp. Mörkblåsvarta skyar över slätten. Plötsligt smattrar det tungt i bilplåten. Tillbaka till 14 grader och höst igen. Men Salangleran spolas bort.

Efter Aybak i Samangan, där vi filmar stolta barnmorskeelever som snart ska ta sin examen, lättar det igen. Solen tränger fram. Längs vägkanten fullt med vallmo.

-Gulilala´ säger Ali med värme och kryper ner för att ta bilder med sin sprillans nya kamera. Han lär sig snabbt.

Ytterligare en halvtimme senare, när vi just passerat Afghanistans första, ännu inte färdiga järnväg mellan Mazar och Tadjikistan, vräker regnet ner igen.

Då har vi färdats i tolv timmar. Minus stopp.

Hade någon frågat mig hade jag lika gärna kunnat säga tolv dagar.

Vaknade igen vid ettiden av en serie kraftfulla explosioner inte så långt bort. Boom-boom, ekade det i natten. Bakomliggande maskingevärseld. Tack-tack-tack.

Det började röra sig utanför på gården. Kolmörkt. Strömavbrott. Vakterna, som efter en stund fick igång ficklamporna. Frågande röster. På belgiska ambassadens tak på andra sidan muren, ser jag en beväpnad, duckande säkerhetsman med kikare ta sig upp lite högre för att få bättre utsikt ner mot Kabul Star Hotel och ambassadområdet drygt en kilometer bort längs huvudgatan, där striderna pågår. Boom-boom. BOOM.

Efter ett tag kommer några av våra anställda ut och sätter sig längs väggen under min balkong. Låga röster. Någon som röker.

Det plingar till på mobilen. Vår säkerhetsrådgivare meddelar att den som känner sig tryggare så, kan gå till skyddsrummet.

Jag ligger kvar och funderar. Känner mig trots allt lugn. Funderar över om jag borde känna på något helt annat sätt. Dåsar, känner den kyliga nattluften dra in genom det öppna fönstret, lyssnar på de mumlande rösterna. Hör nya explosioner komma i vågor. Raketer och raketdrivna granater, så kallade RPG:s. Det verkar finnas gott om dem.

-Vart tar allt vägen?, tänker jag. Var slår det in?

Sen kommer helikoptrarna. Smattrande och dånande på extremt låg höjd rakt över oss. Rutorna skallrar. Det är de som är på väg för att attackera de obebodda höga nybyggen, där talibanerna har förskansat sig med sina raketer.

Det pågår verkligen hela natten. BOOM-BOOM. Tack-tack-tack.

Den egendomligaste känslan infinner sig strax före gryningen, vid femtiden, då böneutroparna börjar. Mässandet mixat med smällarna på ett sätt som inte ens de mest modernistiska musikmakarna anat kunde vara möjligt.

-BOOM-BOOM….ALLAH AKBAR…BOOM….ALLAH…TACK-TACK…

Runt åttatiden tystnar allt gradvis. Då har ”upprensningsaktionerna” avslutats och de döda börjat räknas. Hittills 24 döda, varav 15 angripare, åtta afghanska soldater och poliser och en civil. Ungefär lika många skadade. Relativt lite, om man nu tillåts säga så, med tanke på hur länge och mycket det bangade.

Solen steg, äppelträden blommade, trafiken tätnade – och man såg långt in i de afghanska vännernas ögon hur trötta de var på allt. På att talibanerna hade lyckats få så mycket uppmärksamhet och på att de, med så pass få inblandade, lyckats hålla deras huvudstad i sådan osäkerhet under nästan ett dygn.

Nu haglar förstås analyserna:

-Var det här en medial framgång för talibanerna, eller snarare ett bevis för svaghet? Att de egentligen inte kan ställa till med RIKTIGT omfattande förödelse. Att det uppumpade pratet om ”våroffensiv” är mest för tacksamma rubriksättare.

-Var det här ett bevis för att talibanerna numera har ökad förmåga att genomföra koordinerade och komplicerade aktioner – och hålla tyst internt om det?

-Var det talibanerna själva som genomförde attackerna – som de bestämt hävdar – eller var det Haqqaninätverket?

-Var det här ett bevis på den afghanska militärens sårbarhet, att angripare kan föra in så mycket vapen i det hårdbevakade Kabul?

-Var det här ett exempel på att den afghanska militären numera är skickligare än tidigare på att bedriva stora operationer självständigt?

-Innebär de här attackerna att eventuella fredsförhandlingar mellan talibanerna och regeringen (med stöd av USA) omöjliggörs?

Och så vidare….

Det jag själv under alla omständigheter vet, är att det är tyst just nu (förutom böneutroparna, som mässar på som om inget hänt), att jag är glad över lugnet, men att det nog kommer en tid av osäkerhet och rörelsebegränsningar.

Jag vet också att det blir nya attacker.

Bara inte var och när.

-Attack i närheten av iranska ambassaden. Ni måste ta en annan väg!

Iranska ambassaden – och nästan alla andra – ligger alltså längs vår väg till jobbet. Vi tar omvägen, samtidigt som allt fler meddelanden blippar in:

-Det är attacker på flera platser i centrala Kabul. Och på andra platser i landet, Jalalabad, Logar, Gardez. Det verkar samordnat.

När vi närmar oss compounden, ser vi att vägen framför oss är helt igenproppad. Bilar som vänder framför oss.

Det visar sig att de kraftiga explosioner vi hör antagligen kommer från det nybyggda Kabul Star Hotel cirka en kilometer bort. Eller från någon av ambassaderna lite längre bort. Raketer har landat nära de brittiska och kanadensiska ambassaderna och Världsbankens stora kontor. Det har dessutom varit attacker mot parlamentet i västra delen av Kabul. Totalt på sju olika platser. Och allt började samtidigt. Runt 13.35 lokal tid. Vi har till och från hört sirener och skottlossning under hela eftermiddagen och blivit tillsagda att hålla oss inomhus för att undvika splitter och strökulor. Huvuddelen av vår personal är fortfarande kvar på KMO, huvudkontoret, och det är oklart när de kan åka hem. Vårt Wardakkontor i Maidan Shahr fick stängas och personalen ta sig ta sig tillbaka tidigare via bakvägar.

Det här är den första stora samordnade attacken i Kabul sedan september förra året. Det var då angriparna sköt raketer från ett stort höghus under uppbyggnad bland annat mot amerikanska ambassaden. Då pågick striderna i 20 timmar och mer än 20 människor dödades. Det var då jag satt och fick rotfyllning hos min tandläkare några hundra meter från ambassaden…

Talibanerna har tagit på sig dagens attacker. Där det fortfarande är oklart hur många som dödats eller skadats. Det kan innebära starten för den våroffensiv man förvarnade om tidigare i veckan.

Och vad händer då nu? Är det så att de bränt sitt bästa krut den här dagen? En sådan här attack kräver givetvis en långvarig och noggrann planering.

Ingen vet.

Det kommer att råda en viss osäkerhet den närmaste tiden.

Ingen idealisk start för vårt filmprojekt, som redan hade snäva marginaler.

Nu smäller det igen. Många, tunga smällar.