/ Arkiv / Boktips / Den förspillda vakan

Den förspillda vakan

I det hus utanför Jalalabad dit handlingens centrum är förlagd finns en nerlagd parfymfabrik, och dofterna från den finns med som en ständigt vibrerande grundton i berättelsen: "Ett levande sandelträd doftar inte, har Marcus sagt. Parfymen materialiserar sig i veden först när man har huggit ner det. Som själen när den lämnar kroppen efter döden, tänker hon." Hon, det är Lara, en ryska, som kommit till huset för att söka efter sin bror som försvunnit i kriget då Sovjet invaderade Afghanistan 1979. Marcus är husets ägare, en åldrad läkare som förlorat hustru och dotter i samma krig. Det finns tecken på att hans dotter och Laras bror har haft något gemensamt. Marcus hustru, som också var läkare hade blivit stenad av talibanerna därför att hon levat i synd - hennes äktenskap med Marcus var ogiltigt i talibanernas ögon eftersom vigseln förrättats av en kvinna. Redan tidigare hade hon drabbats av talibanernas kvinnosyn. Hon tvingades att hugga av handen på sin man som anklagades för stöld av hennes målningar när han hittade dem hos en patient. Hon förlorade då förståndet. Hemma i huset spikade hon upp alla böckerna i taket, i rummen, i korridorerna för att de skulle vara utom räckhåll för talibanerna, som annars skulle ha bränt upp tankarna som fanns i hennes böcker.

I parfymfabriken på gården, nere under jorden låg ett framgrävt Buddhahuvud täckt av guld, stort som ett litet hus, från 600-talet efter Kristus. I slutet av romanen transporteras huvudet till ett museum i Kabul med helikopter, men under hela romanens händelseförlopp ligger det där nere i källaren och utgör en del av den fysiska och andliga atmosfären. Romanens tema är alltså sökandet efter offer i kriget, inga raka spår utan trevande, frågande och avslöjande som ett detektivarbete där personer från "båda sidor" deltar. Och i sökandet ingår också, tror jag, försök från författarens sida att hjälpa läsaren att förstå varför konflikten verkar så olöslig och varför alla offren varit "oundvikliga". Casa, en pojke som hjärntvättats i en martyrskola, och som möts och behandlas med välvilja och tolerans av David, en amerikan och nära vän till Marcus, blir för läsaren en väg in i förståelsen av hur omöjlig försoningen, den omedelbara, direkta försoningen är mellan "oss och dem" i den konflikt där bokens människor befinner sig. När Casa möter en flicka, som visar känslor för honom som han inte upplevt tidigare spricker hans självförsvar upp. "Jag hatar Amerika" säger han, och flickan "anar att han söker efter den stabilaste, mest direkta bryggan mellan sitt inre jag och omvärlden".

Läsaren får hjälp av författaren att inte förlora sig i händelsernas brutala fasansfullhet, genom ett språk som också förmedlar hopp, tro på förändring. Som i det här lilla meddelandet:
"När Nimrod byggde ett bål för att bränna Allahs profet Ibrahim tog en härfågel vatten i näbben och lät det falla ner över lågorna. En åskådare, sin tids Dick Cheney, frågade härfågeln om den trodde att två droppar vatten skulle kunna släcka den stora elden. ´Det vet jag inte´, svarade fågeln. ´Allt jag vet är att när Allah gör en förteckning på vilka som byggde det här bålet och vilka som försökte släcka det vill jag ha mitt namn i den senare kolumnen´."