/ Arkiv / Artiklar & Pressmeddelanden / Artiklar / 2006 / Resebrev från Afghanistan april -06
Resebrev från Afghanistan april -06
Bengt Kristiansson, 2006-04-26
Den senaste veckan har den politiska temperaturen stigit i Afghanistan. Parlamentet har röstat om Karzais regeringsförslag. Afghanerna har följt detta med intensivt intresse. Det har jag med. Jag skulle här vilja skildra dagarna i Kabul i form av resebrev till SAKs medlemmar. Det är ett brev grundat på intryck som vuxit fram under samtal med många afghaner, mina gamla vänner, några nya, anställda, officiella kontakter, d.v.s. allt från ganska vanligt folk till ministrar och parlamentsledamöter. Däremot har jag inte källgranskat allt vad jag beskriver – men jag kan garantera er att jag hört det! Och att det verkar rimligt.
President Karzai tackade Gud offentligt för att han så framgångsrikt fått ihop sin första demokratiska regering. Parlamentet har just röstat om de 25 föreslagna ministrarna, varav 20 har fått grönt ljus. Det återstår att finna ersättare för de fem som inte fick parlamentets förtroende. Två som inte lyckades är dr Haider Reza, f d SAK-anställd chef för hälsoprogrammet, som inte blev handelsminister och den enda kvinnan i Karzais förslag, Soraya, som inte accepterades som kvinnoministeriets chef. I sitt tal till parlamentet svor Dr Haider flera gånger inför Gud, bad om välsignelse, talade respektfullt om jihad och islams betydelse. Det var ett tal, konservativt och späckat med religiösa anspelningar. Soraya, å andra sidan, talade mest om betydelsen av att befria kvinnorna från burkan och betonade vikten av jämlikhet, yrkesarbete och utbildning. Hon lade stor vikt vid medelklasskvinnans problem. Den unga parlamentsledamoten Malalay Joya, som tidigare väckt stort rabalder när hon anklagade de gamla jihadledarna för brott mot mänskliga rättigheter och kallade dem kriminella, gick hårt åt Haider för hans gudliga tal och önskade få information om hans kompetens inom handelsområdet. Andra ledamöter anklagade Soraya för att driva en utveckling för kvinnorna som var både oislamsk och oafghansk. Förvisso är parlamentet konservativt (man röstade för dödsstraff för den afghan som konverterat till kristendom!) men också långt ifrån förutsägbart.
Människorna här har varit fastklistrade vid radioapparaterna medan debatterna har pågått och det mesta direktsändes. Talmannen Yones Qanooni höll sitt finger på en knapp som, om han tryckte på den, genast avbröt direktsändningen. Han utnyttjade inte knappen ofta. Pressen är full av reportage som är fräscha, roliga och troligen avslöjande. Nog måste det vara viktigt med denna offentliga granskning, men inte så lätt att skönja mönstret för hur parlamentet utövar sin nya makt. Många av de nya ministrarna har SAK kontakter med sedan gammalt. Den nye utbildningsministern, Haneef Atmar, tidigare på ministeriet för landsbygdsutveckling, bådar gott för skola och utbildning. Ehsan Zia som deltagit på våra seminarier blir hans efterträdare. Dadfar Spanta, också han gäst på SAKs seminarium i höstas, blir utrikesminister efter Abdallah. Faroq Wardak, SAKs tidigare chef för hälsoprogrammet är minister för parlamentariska affärer. Den förre utbildningsministern, Qarqin, tar över ministeriet för ”Martyrs and Disabled” (som också inkluderar det gamla ”Social Affairs”).
Att Abdallah fick lämna den prestigefyllda befattningen som utrikesminister var en stor sak i sig. Han var den siste av den Norra Alliansens tre mäktiga i den nya maktapparaten. Man får nog se det som en försvagning av den makt tadzjikerna fick av USA som tack för hjälpen när talibanerna förjagades hösten 2001. Det finns nu ganska lite kvar av den panjshirdominerade tadzjikiska maktkoncentration som sågs under de första två regeringarna. Dadfar Spanta,en pashtunsk före detta Mao-inspirerad kommunist, kallar sig numera ”muslimsk demokrat” och har varit presidentens geopolitiska rådgivare. Sin kommunistiska bakgrund tillskriver han ”unga flydda år”. Intrycket är att pashtunerna stärker sina ställningar, men att regeringen fortfarande är ganska hyggligt etniskt balanserad, liksom parlamentet. Men imponerande var att parlamentarikernas utfrågning på många sätt kännetecknades av nationellt betydande frågor och inte så mycket av särintressen eller regionala eller etniska konflikter.
På människorättskommissionen är man för första gången på länge hoppfull om ett bra slut på den långdragna utnämningsaffären. Sima Samar, Nader Nadery, Fahim Hakim, Zia Langari och de andra imponerande kämparna har länge hållits på halster genom att Karzai inte har förmått att genomdriva deras utnämningar till kommissionärer. En rad gamla jihadledare, främst Sayyaf, har konsulterats av Karzai i ärendet och starkt motsatt sig utnämningarna. Däremot har Karzai kunnat utnämna ganska många krigsförbrytare och människorättskränkare till guvernörer, överhusbefattningar och andra poster utan minsta motstånd. Nu hoppas Sima och hennes grupp att beslutet skall fattas och att hela handlingsplanen för försoning och övergångsrättvisa skall komma igång. Den senare har faktiskt regeringen antagit. Nu väntar vi på handling också!
Men tiden här har också präglats av förhållanden som mest påminner mig om Kabul under Najibullahs sista år vid makten 1991-1992. Jag vaknar på morgonen av det karakteristiska ljudet av lågt flygande helikoptrar – 12-15 stycken som sveper fram över hustaken och jag ser dem i gryningsljuset när jag drar undan sovrumsgardinen. På kvällen kommer de tillbaka. Under dagarna flyger stridsflyg in och ut över Kabuls luftrum. Det är så uppenbart ”krig i luften”. Mycket riktigt, USA-koalitionen har två-tre operationer på gång, som nu alltmer börjar få karaktär av frontkrig i Kandahar, Helmand och Kunar. Tidigare har motståndets taktik varit attacker mot olika mål genomförda av rörliga grupper som dykt upp, slagit till och försvunnit. Nu får talibanerna alltmer fäste igen. Inte för att de är älskade eller folkligt förankrade, utan mer för att regeringen saknar kontroll och inte kan leverera synliga resultat för folket. Det finns byar i något distrikt i Kandahar där befolkningen flytt in till staden - bybor som tidigare stannat kvar under Sovjets ockupation och efterföljande inbördeskrig. Men nu överger de sina byar. USA-koalitionens ”friendly fire” som dödat afghanska poliser, soldater och civila har förstås uppmärksammats brett här i landet och inte gjort den amerikanska närvaron mer omtyckt, inte heller förändrat människors upplevelse av brist på säkerhet.
I de södra provinserna har många hundra skolor stängts därför att motståndet, talibaner med eller utan bindning till opiumintressenter, bränner skolor, förstör inredning, hotar och mördar elever, lärare och rektorer. Också SAK fick en av sina skolor nedbrända i Ghazni häromnatten. Moskéer försåtsmineras och självmordsbombare har blivit vanligt förekommande. Många distrikt är under talibansk kontroll och regeringsmakten är bara symbolisk. Likadant är det på den pakistanska sidan. Där är stora sammanhängande områden under talibanstyre. Inte har USAs ”krig mot terror” lyckats minska den precis. Och tillsammans med den usla säkerhetssituationen minskar detta Karzais nyvunna legitimitet.
Krigsherrarnas och milisernas makt är nog ändå i avtagande. Avväpning av de illegalt beväpnade grupperna pågår. Visst göms det många vapen, och andra recirkulerar, men en hel del samlas verkligen in. Och både polis och armé är under uppbyggnad.
Men det amerikanska kriget mot terrorn fortsätter att underminera möjligheterna till förtroende och tillit till den politiska processen. Tidigare har de allra flesta afghaner hävdat att afghanska och amerikanska intresse sammanföll när det gällde kravet att bli av med talibanerna. Nu är meningen mycket oftare att USA inte är här av några goda skäl, längre. Afghanerna delar gärna med sig av sina misstankar om att de amerikanska trupperna hålls i Afghanistan därför att USAs ekonomi därigenom stimuleras. Den får avsättning för varor och produkter. Utan soldater i krig utomlands stagnerar den amerikanska ekonomin. Om ekvationen går ihop eller inte bryr sig afghanerna ofta inte om – själva idéinnehållet i denna förklaring gillar de i alla fall. Till detta kommer de stora nya fyndigheterna av olja och gas. Många afghaner är nu övertygade om att det också är ett skäl för USA att stanna kvar, helt enkelt för att skaffa kontroll över naturtillgångarna i det globala spelet om energi.
Narkotikabekämpningen har officiellt kommit i gång i flera provinser. Flödiga beskrivningar cirkulerar om hur det går till, ibland kan det låta riktigt lovande, men ofta gränsar det till det absurda. Det går ju inte att förstöra hela fält för fattiga bönder över hela landet. Så man försöker att minska med 10% efter att ha delat in odlingsfälten i ett rutsystem, provins för provins. Men också en måttlig minskning för den enskilde bonden kan vara katastrofal i avsaknad av alternativa grödor eller försörjningsmöjligheter. Och ryktet om antinarkotikabekämpningen utnyttjas skickligt av talibanerna som etablerat ett effektivt samarbete med lokala befolkningar. Bönderna och talibanerna har fått en gemensam fiende – den framväxande statsapparaten, polisen, militären och regeringsapparaten (som vill minska narkotikahanteringen). I gemensamt motstånd, men av olika skäl, bekämpar de Karzais regering. Det verkar som om det just är denna nya allians som skapar grunden för talibanernas framryckningar. På sina håll får de nu folket med sig – av socioekonomiska skäl snarare än ideologiska.
Går det framåt i Afghanistan? Ja, trots alla svårigheter gör det nog det. Men det känns verkligen som en kapplöpning med tiden. Det nuvarande läget rymmer faktiska framsteg som dock inte är tillräckligt konsoliderande. Tillkortakommanden från regeringens sida – för lite kontroll, för få synliga framsteg, korruption i växande – med en tilltagande misstänksamhet om och avståndstagande från den amerikanska närvaron urholkar folks förtroende för regeringens insatser och avsikter. Dessutom anses det i de allra flesta kretsar att Afghanistan har för få ISAF-trupper och att fredsbevarande insatser är det enda som kan säkra framtida fred, stabilitet och återuppbyggnad. Också bristen på dessa trupper läggs regeringen till last. (”Är inte Karzai självständig nog att kräva det av amerikanarna?”) Min personliga bedömning är att nu, när entusiasmen för USA svalnar, kan det komma att spilla över på ISAF.
Det finns alltså flera förhållanden och omständigheter som skymmer de framsteg som faktiskt gjorts: landsbygdsutvecklingen (NSP), hälsoinsatserna (BPHS), provinsråden, parlamentet och en folkvald president med legitimitet o.s.v. Men Afghanistan har aldrig varit ett enkelt land att navigera i, allra minst för utlänningar, men likväl har många gånger afghanerna visat prov på enastående förmåga att ta fram egna lösningar. Det skall de förhoppningsvis göra denna gång också.
Bengt Kristiansson;
Generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén